Historia och karaktärsdrag

Tuberkulossanatoriet (sjukhuset) på Solliden uppfördes 1927-30, i dåvarande skogen högt ovanför staden, för att bekämpa den utbredda tuberkulossmittan. Arkitekt var Gustaf Birch-Lindgren. Byggnaden ersatte en tidigare sanatoriebyggnad från 1910.

Eftersom effektiva läkemedel ännu saknades ordinerades insjuknade patienter vila och frisk luft på avskiljda sanatorier, inte minst för att undvika vidare smittspridning. Sollidens sanatorium var ständigt fullbelagt ända fram till slutet av 1940-talet.

Huvudbyggnaden består av en långsträckt uppbyggnad som bildar en slags skärm i öst-västlig riktning.

Uttrycket är majestätiskt och något uppfordrande med en hög spira i byggnadens mitt. Arkitekturen är präglad av 1920-talets avskalade klassicism även om ett flertal ändringar och moderna tillägg ger ett något disparat uttryck.

Fönstren är huvudsakligen utbytta och även om ursprungliga sexdelade fönster förekommer så dominerar en modernare fönstertyp, där glasytan delas av en tvärgående list. Andra fönster har ersatts av små badrumsfönster där fönsteröppningen i stort sett putsats igen.

Huvudfasaden åt nordväst präglas av symmetri med ett centralt entréparti, och i rak linje ovanför entrén finns en stor förhöjning av fasaden och nämnda takspira. På taket finns även en rad lunettformade takkupor.

Entrén har genomgått stora förändringar och framförallt har ett större skärmtak placerats så att det kapar den ursprungliga entréomfattningen på mitten. Entréomfattningen består av en röd, hög stenomfattning, som med små volutkonsoler bär en smäcker balkong utförd i ärggrön koppar.

Sydostsidan avviker inte särskilt mycket från entréfasaden men här har takkuporna ersatts av en förhöjning i vindsvåningen som sträcker sig utmed i princip hela fasaden.

Vårt värdeomdöme

Stora delar av den omgivande sjukhusmiljön har förändrats, men huvudbyggnaden och den tallbevuxna parken framför lyckas fortfarande ge en uppfattning om hur platsen tedde sig under den aktiva tiden.

Den nu föreslagna miljön är betydligt mindre än den gällande från 1989 eftersom en hel del nybyggnationer skett. Den föreslagna miljön är begränsad till det område som ännu kan uppfattas höra till sanatoriet.

Sanatoriets huvudbyggnad är särskilt värdefull, klass A. Byggnaden har ett otvetydigt samhällshistoriskt värde men även arkitekturen förtjänar uppskattning.

Trots flera sentida ändringar är byggnaden ett utmärkt exempel på 1920-talets offentliga byggande som präglas av avskalad klassicism, symmetri och putsade fasader.

Var varsam med:

  • husens volymer och originaldelar
  • ursprunglig färgsättning
  • balansen mellan bebyggelse, grönytor, träd och övrig växtlighet

Tänk på att våra klassificeringar och vårt förhållningssätt i vissa fall kan förändras. Det gäller om vi vid en närmare besiktning av den aktuella byggnaden eller det aktuella områden upptäcker ytterligare värden som inte uppmärksammats tidigare.